H. Gosbert, missionsbiskop (13 feb.)
H. Nithard, Sveriges förste martyr (3 feb.)
När han kom till Sverige, fick han ett hedersamt mottagande av både kungen och folket. Med allas välvilliga bifall började han bygga en kyrka där och predika evangelium offentligt. Och de kristna, som bodde där, gladde sig åt frälsningen, och för varje dag ökade antalet troende.
(Vita Ansgarii 14, 169-171)
Senast på våren 830 begav sig två heliga benediktinmunkar, Ansgar och Vitmar på väg till Sverige. Bade missionärerna blev vänligt mottagna av konung Björn i Birka och fick tillstånd att hålla mässan och predika evangelium och de vann flera konvertiter.
För att stödja den unga nordiska missionen beslöt man att upprätta ett ärkebiskopssäte i Hamburg, under vilket allt land norr om Elbe skulle lyda i kyrkligt avseende. Till ärkestolens förste innehavare utsågs den trettioårige Ansgar. Påven utnämnde honom dessutom att jämte Ebo vara påvlig legat för de nordiska folken. Man hade nu två legater, Ebo och Ansgar.
Legationsområdet delades så att Ansgar fick danskarna på sin lott, medan Ebo utnämnde sin systerson Gosbert eller Gautbert till missionsbiskop för Sverige. Denne, som vid sin invigning fått namnet Simon, for jämte sin frände Nithard till Birka för att fortsätta Ansgars verk.
Nithard föddes kring 800 och blev munk i Corbie, samma benediktinklostret där Ansgar hade varit munk. Då Gosbert och Nithard kom till Sverige, fick de ett hedersamt mottagande av den svenska konungen och det svenska folket och de började bygga en kyrka.
Efter att ha arbetat några år med stor frukt, började hedningarna under ledning av Amund, på djävulens uppmaning, förfölja missionärerna. Gautbert (Simon) utplundrades och fördrevs, den kyrka man uppfört revs ned och Nithard ljöt martyrdöden den förste av de till namnet kända martyrerna i vårt land. Så hände det att de stormade huset där biskop Gosbert bodde för att plundra det. Vid det tillfället dödades hans brorson, Sankt Nithard. Han genomborrades av hedningarna med svärdet och dog som martyr för Kristus. Han blev därmed Sveriges första (kända) martyr.
Gosbert själv och alla de som stannade hos honom fängslades och överöstes med hån och smädelser. Slutligen förvisades de från riket. Allt detta var dock inte kungens vilja, utan kom till stånd genom en sammansvärjning av några hedningar. (jfr. Rimbert, Vita Anskarii, 14-17; Acta S. Ansgarii, kap. 6, 12; Johannes Vastovius, Vitis Aquilonia).
Adam av Bremen skriver att även flera andra kristna dödades tillsammans med Nithard (Historia Ecclesiastica, 1:a bok). Dessa uppgifter bekräftas av både Albert av Stade (Annales: se år 840), Johannes Vastovius och Albert Krantz (Chronica regnorum aquilonarium, 1:a bok, kap. 33).
Enligt Johannes Magnus (Uppsalas sista -katolska- biskop) dog även Gosbert som martyr. Men detta verkar en felaktig bedömning (Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus, 1:a bok).
Efter Nithards död och Gosberts förvisning blev Sverige utan präster i 7 år. Då skickades eremiten Hartgar (Ardgatius) till Sverige, men han återvände efter en tid. Sankt Ansgar skickade då Erimbertus, även han brorson till den helige Gosbert. Med offentligt stöd från kung Olov och folkets godkännande återuppbyggde han kyrkan där.
I Rimberts Vita Anskarii (Kap 17) läser vi följande om Nithards martyrium och Gautbert landsflykt :
Därefter plågades nu herr biskopen och hans folk av åtskilliga bekymmer och svårigheter, och bröderna i hans klostergemenskap irrade från plats till plats med de heliga föremålen och fann ingenstans en lugn tillflyktsort på grund av den ondes listiga anslag. I det läget greps svenskarna, inspirerade av djävulen, av ett fanatiskt raseri mot biskop Gautbert och började förfölja honom med diverse intriger. En del av folket sammansvor sig och trängde in i huset där han bodde för att plundra. De stack ned hans släkting Nithard, som de enligt vår uppfattning gjorde till Guds martyr genom att mörda honom av hat mot kristendomen. Gautbert själv och övriga som var där band de, och efter att ha lagt beslag på allt de kunde finna hos dem och smädat och skymfat dem drev de ut dem ur sitt land. Detta skedde emellertid inte på kungens befallning utan var enbart en följd av en komplott bland folket.
Kapitel 18 berättar om "Hur svenskarna straffades":
Men Guds milda majestät tillät ingalunda, att detta illdåd förblev ostraffat, utan praktiskt taget alla som deltog blev inom kort straffade, fastän på olika sätt. Om detta skulle man kunna berätta mycket. Men för att inte trötta läsarna i onödan har vi bestämt oss för att bara nämna en person, vars öde visar, vilket straff som drabbade även de andra. Det var en rik man i det där landet, vars son hade deltagit i komplotten och tagit hem sin del av bytet till fadern. Efter den händelsen började faderns förmögenhet minska, och hans boskap och husfolk började dö undan. Även sonen drabbades av Guds hämnd och dog. Sedan dog även hustrun och en son och en dotter med kort mellanrum. När mannen nu såg, att han hade mist allt utom en liten son, började han i sitt elände ängslas för gudarnas vrede och undra, om han inte fick utstå allt detta därför att han hade förtörnat någon gud. Därför gick han, som brukligt är i landet, till en spåman och bad honom genom lottkastning ta reda på vilken gud han hade förargat och tala om för honom hur han skulle blidka guden. Spåmannen vidtog alla åtgärder som han brukade iaktta i samband med sådana riter och svarade, att alla deras egna gudar var nådiga mot honom men att de kristnas gud var utomordentligt vred på honom. "Det är Kristus som har straffat dig på detta sätt", sade han. "Eftersom någonting, vad det nu är, som var helgat åt honom, finns gömt i ditt hus, har alla dessa olyckor drabbat dig, och du blir inte fri från dem, så länge det där är kvar i ditt hus." När han hörde detta, började han oroligt grubbla på vad det kunde vara, och då kom han ihåg att hans son hade tagit med sig hem en bok av bytet. Av den anledningen greps han av stor skräck och ängslan, men eftersom det då inte fanns någon präst till hands, visste han inte alls vad han skulle göra med boken. Inte heller vågade han ha kvar den hemma längre.
Till sist fann han emellertid på råd och bar fram boken i närvaro av folket som bodde i samma by och berättade vad han hade fått utstå. Och då alla förklarade, att de inte visste någon råd i saken, och var rädda för att ta emot eller förvara något sådant hemma och även han själv oroade sig för att behålla den längre, lade han in den snyggt och band den vid ett stängsel och meddelade, att var och en som ville fick ta den därifrån. För brottet lovade han Herren Jesus Kristus frivillig gottgörelse. En av de kristna tog därpå hand om boken och bar den hem till sig. Det är av denne vi har fått höra historien. Han blev senare mycket from och troende, till den grad att han sedan också lärde sig psalmer utantill hos oss utan att kunna läsa. På så sätt blev också de övriga straffade antingen med döden eller med sjukdom och förlust av sina ägodelar. Och det stod fullt klart för alla, att de hade drabbats av vår Herre Jesu Kristi stränga hämnd, därför att de hade varit fräcka nog att utsätta Guds helige biskop och hans män för ovärdig behandling och utplundring.